LABORATORIERÅTTANS NATURHISTORIA

Som smittbärare har den vilda råttan hatats och obarmhärtigt bekämpats genom århundradena. Men dess historia är motsägelsefull. På senare tid har labråttan varit nyckeln till många medicinska framsteg. Den gamla fienden har räddat många liv.
Generationer av domesticering har skapat en foglig varelse, som är lätt att hålla i laboratorier för experimentella studier. Skulle det här djuret någonsin kunna återförenas med sina vilda kusiner och överleva ute i naturen? Kan det ännu gömma sig en vild förfaders ande under den vita dräkten?

FRISLÄPPT: DE FÖRSTA STEGEN UT I DET FRIA

Vi följde 50 råttor från två olika stammar, Wistar och Lister Hooded. De är födda och uppvuxna i laboratoriet, men utsläppta i en stor inhägnad skulle de, liksom sina vilda kusiner, bli tvungna att konkurrera om skydd, föda och partners.

Som väntat är de omedelbart nyfikna, men också försiktiga. Det är trots allt första gången de ser himlen. Men det tar inte lång tid innan instinkten att utforska, som har gjort deras vilda kusiner så framgångsrika, tar över. Hannarna är de som först vågar sig ut.

Råttorna från den färgade stammen är mer angelägna att utforska och är de som först är redo att ge sig ut i det okända. Och de utnyttjar den välkomna möjligheten att besöka de vita honorna i de andra burarna. Råttorna undersöker sedan tänkbara skydd, en förnuftig försiktighetsåtgärd för ett möjligt bytesdjur. Det är ett gott första tecken på att de här labråttorna fortfarande har överlevnadsinstinkt. Men råttor är också ivriga på att utforska. Och allting är så nytt.

Det är till och med nytt att klättra eftersom laboratorieråttor traditionellt hålls i en tvådimensionell värld, och de undersöker stegen med tveksamhet.

Det tog dem inte lång tid att hitta vatten, och de fattade genast tycke för det. Råttor behöver mycket vatten, och de tar ofta en klunk mellan tuggorna om de kan. Några utvecklade snart sina egna speciella sätt att dricka. Den här råttan föredrog alltid att dricka ur tassarna, eller till och med från ett löv. Kanske var det ett sätt att förbli upprätt och på sin vakt.

Det tar inte lång tid förrän råttorna får vara med om ännu en ny upplevelse som de kanske var mindre förberedda på: ett sommaroväder.Det var en lättnad att se att de flesta råttorna var förnuftiga nog att söka tak over huvudet.

Det har bara gått ett par timmar men råttorna har redan lagt sig till med en hoppande gång som är typisk för vilda råttor. Och de börjar gräva.. Någonting som labråttorna inte har haft möjlighet att göra. Men de har inte glömt hur man gör.

Råttornas första dag i frihet sedan 200 generationer har varit lyckad. Men nu måste vi lämna dem ensamma för att tillbringa den första natten i sitt nya hem.

FÖDOBESLUT: ATT LÖSA ALLÄTARENS PARADOX

En ny dag för med sig nya utmaningar. De står inför mat de aldrig har sett förut. Ett smörgåsbord helt annorlunda än de homogeniserade pellets som de har fötts upp på.En del födoämnen lockar omedelbart. Andra är lite förbryllande.

Råttor är allätare, och deras beredvillighet att prova på ett brett spektrum av olika sorters föda har bidragit till deras framgång. Nya födoämnen är nyckeln till nya situationer och miljöer. Men det leder till ett problem: inte allt som ser ut som mat går att äta och en del kan vara dödligt giftigt.

Råttor uppvisar en typisk motivationskonflikt: angelägna att prova nya födoämnen, men försiktiga. Det här är allätarens paradox: ett dilemma som råttor och människor har gemensamt. Vilda råttor har utvecklat en rad lösningar på allätarens paradox - skulle våra labråttor fortfarande kunna använda dem?

En sådan lösning är att vara social: genom att se efter vad andra råttor gör kan medlemmar i kolonin lära sig av varandra. Den här färgade råttan har redan upptäckt att björnbär ger lön för mödan. Väldigt snart är hennes andedräkt och päls genomträngda av den här nya doften. Andra råttor känner detta och följer pionjären. Den här vita råttan lär sig snabbt att det kan vara värt ett försök även om han ännu inte har upptäckt att mogna björnbär är bäst.

Men hur kan den veta att en viss sorts föda kanske är farlig? Liksom människor har råttor utvecklat förmågan att koppla samman smaken och lukten av vad de äter med hur de mår efteråt - ibland flera timmar senare. Förmågan att lära sig trots tidsfördröjningen var en överraskning när den upptäcktes: hur kan man veta vad som skadat en om smärtan inte kommer förrän åtskilliga timmar senare? Forskning visar att det naturliga urvalet har format råttornas hjärnor så att dessa viktiga sammankopplingar formas när det gäller föda. Det här är en viktig del av allätarens rustning, en förmåga som också har återfunnits hos människan

Att vara social hjälper än en gång, eftersom råttor kan lära sig av andra individer: ett fenomen som kan kallas "den förgiftade partner-effekten": om en råtta som bär lukten av ett visst födoämne inte ser ut att må bra kommer andra individer att undvika detta födoämne i framtiden

DET OSAR KATT.

Att äta är inte det enda problemet. Att bli uppäten är en annan fara små varelser är utsatta för. Besök av en ovälkommen gäst får kolonin att fly ner i sina bohål.

Men råttor behöver inte se en katt för att inse faran. De har utvecklat en medfödd motvilja mot lukten av katt. Det är klokt att hålla sig borta från områden besökta av så väldiga rovdjur och trots att generationer av råttor aldrig har träffat på en katt visar de här råttorna fortfarande denna medfödda motvilja. Alla råttorna blev inte vittnen till den här kattens besök, men hela kolonin undvek att ge sig ut för att söka föda för resten av dagen och förlitade sig i stället på sina förråd tills de bedömde att faran var över.

59 EN NATT UTE: GÖRA DET BEKVÄMT FÖR SIG
Ett sätt att undvika att bli uppäten som vissa däggdjur använder sig av är att ge sig ut nattetid. Av naturen är råttor nattdjur, och allt eftersom veckorna framskrider börjar kolonin bli allt mer aktiv efter solnedgången.

Och det är inte den enda förändringen vi ser hos våra råttor… Där de till en början var tveksamma rör de sig nu snabbt och vigt. Och där de spatserade över öppna ytor ser de nu efter att det inte finns några tecken till fara innan de snabbt förflyttar sig från en skyddad plats till en annan.

De har byggt ett komplicerat system av bekväma hålor och korridorer. De har utsett halmbalarna till sin favoritplats, en råttornas motsvarighet till lyxlägenheter.

Några honor fyller sina nya hem med lagrad föda. De här labråttorna har aldrig varit utan mat. Men här säger deras vilda instinkter dem att de bör lägga upp lager. Kanske blir det snart fler munnar att mätta.

ULTRALJUD & ULTRALJUDSKOMMUNIKATION
Lukt och känsel är inte de enda sinnen råttor använder. Kolonin ekar av ljud som vi inte kan höra. Råttor kan kommunicera i ultraljudsområdet som ligger över de 20 kHz som utgör den övre gränsen för vår hörsel. De här ljudens funktion är till stor del okända men de flesta används i sociala sammanhang. Råttor har tre olika sorters signaler vid åtminstone två olika ultraljudsfrekvenser.

Det här långa ropet vid 22 kHz, vars frekvens har sänkts för att göra det hörbart, kan komma från ranglåga råttor, och kan då vara uttryck för rädsla eller till och med smärta. Andra gånger kan det användas som varnings- eller larmsignal. Det utstöts också av honor före parning och av hannar efter ejakulation..

Två andra typer av signaler finns vid ännu högre ultraljudsfrekvenser: i området 50 till 100 kHz. Det här ropet hörs i samband med parning, ofta när hannar följer efter honor. I vissa fall tycks det göra honorna mer sexuellt mottagliga. Den här mindre komplexa signalen kan höras i aggressiva sammanhang.

Och vi såg verkligen en del tecken på att konflikter höll på att utvecklas bland våra råttor.

SOCIAL HIERARKI : KONSTEN ATT LEVA TILLSAMMANS
Labråttan har avlats för att vara foglig, men det fanns tecken på att en rangordning höll på att skapas. Den större råttan är vanligtvis vinnaren i sådana aggressiva sammanstötningar. Efteråt ger den ranglåga helt enkelt upp inför den dominanta råttan. En sådan rangordning kan vara anmärkningsvärt stabil med individer som förblir dominanta över råttor de besegrat tidigare långt efter det att de vuxit ifrån dem. Den underordnade kanske accepterar status quo för att det finns mer att vinna med att acceptera en underordnad status än att riskera en full konflikt. Aggressiva upptrappningar är ovanligt bland råttor.

ORIENTERING: "RÅTTLABYRINTER", ETT EFFEKTIVT SÄTT ATT FÖRFLYTTA SIG
Konfliktlösning är en del av att vara social, och våra oerfarna råttor har bildat en komplex och effektiv koloni som nu blomstrar.

De har förändrat sin miljö också. Med hjälp av gångarna har det nu blivit lättare att hitta viktiga resurser i omgivningen. I likhet med andra huvudleder gör de här råttgångarna det lätt att komma till intressanta platser såsom föda, lyor och skydd. De är som motorvägar, passande nog med bredden av en fullvuxen råtta, och råttorna susar fram längs dem i hög hastighet. En råtta kan bli så förtrogen med stigarna att den inte ens behöver titta vart den går. Men det är ett misstag om ett nytt hinder har dykt upp!

DOFTER OCH SEX.
Lukter är en annan viktig del i råttans värld, som bland annat används för att identifiera individer, deras kön, dominansstatus och brunstcykel Vid det här laget har råttorna troligen också skapat en "klandoft". En vild råtta som besöker kolonin vållar stor uppståndelse. Den här blandningen av aggression och fascination beror inte bara på att han ser annorlunda ut. Hans doft stämmer heller inte överens med klanens egen.

Den vilda råttan attraheras också av dofterna som strömmar ut från kolonin. Det finns en särskild doft som kan skapa en våg av upphetsning som ingen annan, åtminstone bland hannarna: den av en hona som löper. Såvida de inte parat sig blir honorna brunstiga ungefär var 5:e dag. Brunsten varar ett par timmar och hannarna är väldigt uppmärksamma på alla förändringar. I områden ute i naturen där det är glest mellan individerna kan hannar ta sig åtskilliga kilometer för att hitta honor. I områden där det finns gott om föda, som på gårdar, eller här, är det tätare mellan råttorna och honor är mer lättillgängliga. Men hannarna måste konkurrera. Och kapplöpningen för att hitta honan har börjat, ibland till och med innan solen har gått ner.

Men honan gör det inte lätt för dem. Genom att förflytta sig runt i kolonin inbjuder hon hannarna att jaga henne, och uppmuntrar på så vis konkurrens. Snart har hon en hel kö efter sig. Det är först när hon stannar för att visa upp sin bakdel i "lordos" som den första hannen i kön kan para sig, medan de andra tittar på. En närmare titt avslöjar att hennes öron vibrerar. Det är väldigt sexigt - åtminstone för råttor.

Efter det att hanen kopulerat, slickar han sina genitalier medan honan drar vidare följd av resten av horden.

MÅNGA PARTNER: ETT KÖNENS SPEL
Även om det är honan som ytterst bestämmer när hon ska para sig så är gränsen mellan inbjudan och trakasserier hårfin. De andra hannarna stör inte hannen som parar sig mycket, och de slåss inte heller med varandra. Den begränsade tendensen att slåss kan vara ett resultat av generationer av avel i laboratoriet, men samma fenomen kan ses bland vilda råttor. Eftersom honan hela tiden rör sig skulle hannar upptagna med att slåss snart tappa bort henne, och därmed gå miste om möjligheten att para sig.

Detta kan också vara anledningen till att de ranglåga råttorna tenderar att acceptera sin sociala rang i kolonin utan mycket väsen. Till och med de har en chans att para sig i en så urskillningslös rusning mot bästa startläge

Varför har sådana parningsmönster med flera honor och flera hannar uppstått? Det är uppenbart att det gagnar hannarna att para sig med flera honor, eftersom det ger dem ett större antal avkommor. Men varför gör honorna det, när de begränsas av antalet ungar de kan producera? Det kan inte bara vara en fråga om trakasserier, eftersom honorna, när de har ett val, aktivt väljer att para sig med flera hanar. Även om det fortfarande är något av ett mysterium så finns det åtskilliga möjliga förklaringar. Till exampel försäkrar sig honorna om att deras ägg blir befruktade genom att minska risken att de parar sig med en steril hane. Det kan också vara ett sätt att skapa konkurrens mellan hanarna och försäkra sig om att bara de bästa spermierna, eller de bästa hanarna som orkar hänga med henne, vinner rusningen

FÖDELSE & DÖD
Tre veckor senare föds 10 ungar. Kullarna hos labråttor är i allmänhet större än hos deras vilda kusiner. Men liksom hos dem kan kullen ha avlats av olika hannar.

Honorna är omsorgsfulla mödrar eftersom hannarna i princip inte alls bidrar till ungarnas vård. Ungarna föds blinda och nakna och kommer att vara beroende av modern under flera veckor. De är utelämnade åt rovdjur, och det inberäknar andra medlemmar av kolonin..

Infanticid, om än inte vanligt, förekommer hos många däggdjur. Ofta är det ett försök att begränsa konkurrensen. Hos vissa gnagare dödar honor andra honors ungar. Men den verkliga faran är hannarna som utnyttjar en kort stund när honan är borta till att döda några eller alla ungarna.

Den här hannen är antagligen inte fadern till denna kull eftersom det är mindre troligt att hannar attackerar kullen från honor som de parat sig med. Hur grymt det än verkar så är det rimligt från en biologisk synpunkt eftersom de här ungarna aldrig kommer att konkurrera med hans avkomma. Kanske är det på grund av denna biologiska motsvarighet till ett maffianätverk med hot och beskydd som honorna accepterar, till och med insisterar på, att para sig med flera olika hannar. Med en sådan cirkus kring parningen kan ingen hanne vara säker på att inte åtminstone några av ungarna är hans.Knepet tycks fungera, för det här var den enda incidenten vi observerade under filmningen.

STEGET UT: AVVÄNJNING OCH ATT LÄRA SIG AV ANDRA
Tre veckor senare och de första nykomlingarna i inhägnaden visar hur bra det går för kolonin. Ungarnas utseende vittnar om de blandade parningarna i kolonin.

Inom 3 veckor kan ungarna själva finna föda. Men först måste de kunna avgöra vad de ska äta. Till viss del har de redan en aning.. De har lärt sig vad de kan förvänta sig från smaken på moderns mjölk såväl som från lukterna från andra individer i kolonin. Bohålorna fungerar nu som informationscentra eftersom råttorna bär med sig ett brett spektrum av dofter från världen utanför…att följa efter mamma är också användbart.

EN BALANSERAD DIET: ATT HANTERA EN MÅNGFALD AV NÄRINGSKÄLLOR.
Vid det här laget har råttorna lärt sig att leta föda på mer avlägsna platser och klättrar vigt ut på små grenar, nåja, åtminstone för det mesta!

Råttornas diet har blivit mycket mer varierad än de pellets som var deras basföda i fångenskap Ett äpple, en snigel, ett förlagt ägg , till och med en död fågel, allt slukades av kolonin. Men den här mångfalden utgör ett problem eftersom näringsinnehållet varierar så mycket.

Hur vet råttorna hur de ska välja en balanserad diet? De har hjälp av en annan förmåga som utvecklats hos deras allätande vilda förfäder: Förutom att ha lärt sig att viss mat smakar bättre än annan har råttor, liksom människor, begär efter särskilda födoämnen som får dem att kompensera specifika brister på vissa proteiner eller salt.

NEOFOBI: RÄDSLA FÖR DET NYA
På åtminstone ett sätt skilde sig kolonin avsevärt från vilda råttor. Trots deras ökande försiktighet förblir de mindre rädda för nya föremål än sina vilda artfränder, ett fenomen som kallas "neofobi". Det har sagts att paranoia hos vilda råttor är ett tecken på god verklighetsuppfattning . Men labråttor har blivit mindre misstänksamma. Så här lätt fångar man inte en vild råtta.

HEMTREVNAD: HELT ANPASSADE
Sex månader har gått. Kolonin blomstrar och komplexet av bohål och gångar har utvidgats. Fermentering i halmen, framkallad av ammoniaken i råttornas urin, håller dem till och med varma. Medan kolonin nu ser vinternätterna närma sig från sin centralvärmda bostad är det uppenbart att våra labråttor, till en början naiva och tveksamma när de släpptes ut, snabbt bildat ett strukturerat och komplext samhälle. Det tog dem inte lång tid, när de väl fick chansen, att liksom sina vilda kusiner finna framgångsrika lösningar på många utmaningar.

Det är uppenbart att många vilda instinkter finns kvar.

Vi må ha tagit råttan ut ur naturen men uppenbarligen har vi inte tagit naturen ur råttan.

SLUT